Under denna bräckliga tanke frågar sig pappret om det blev till för endast detta.
aphorism by Valeriu Butulescu
Submitted by Simona Enache
| Vote! | Copy!
Related quotes
Oavsett vilka affärer filosofen ger sig in på, frågar han bara efter ande och materia.
aphorism by Valeriu Butulescu
Submitted by Simona Enache
| Vote! | Copy!
Så irriterande, musorna inte låter sig betvingas! Jag förbereder pappret för en roman men skriver så ett epigram.
aphorism by Valeriu Butulescu, translated by Irina Schapira
Submitted by Simona Enache
| Vote! | Copy!
Man ärver gråten. Endast sången lär man.
aphorism by Valeriu Butulescu, translated by Irina Schapira
Submitted by Simona Enache
| Vote! | Copy!
Endast ockrarna gläds åt tidens gång.
aphorism by Valeriu Butulescu, translated by Irina Schapira
Submitted by Simona Enache
| Vote! | Copy!
Han blev vetenskapsman genom att tjuvlyssna vid kulturmänniskornas dörr.
aphorism by Valeriu Butulescu
Submitted by Simona Enache
| Vote! | Copy!
Han var så trasig, trött och mager, att jag blev övertygad om att han var en hederlig människa.
aphorism by Valeriu Butulescu
Submitted by Simona Enache
| Vote! | Copy!
Korpen
Trött en natt jag satt och drömde vid en gammal bok, där glömde,
bakom seklers förlåt gömde tankar hägrade förbi.
Knappt jag börjat slumra, förrän något knackade på dörren,
något pickade på dörren, — ticketick det ljöd däri.
Upp jag blickade och sade, väckt utur mitt drömmeri:
"nå stig in! Vem söker ni?"
Aldrig går det ur mitt minne: årets sista natt var inne,
i mitt rum, som i mitt sinne, skred dess skuggors tåg förbi.
Längtande till morgonstunden, höll jag mig vid boken bunden;
ack, men djupt i hjärtegrunden, ack, som alltid, ljöd däri
hennes namn som här förklungit — Leonor det klingar i
änglasfärers harmoni.
Lampan fladdrande beskiner sidenböljande gardiner,
hör, det prasslar, hör, det viner i det tunga draperi!
Och vad annat förr mig hände, aldrig sådan skräck jag kände,
aldrig hemskare sig tände flamman i min fantasi,
och jag viskar, icke hörbart, blott att varda skräcken fri:
"stig då in! Vem söker ni?"
Dock min häpnad snart sig lade, lugn jag återvunnit hade,
då jag gick till dörrn och sade: "ack förlåt mitt bryderi!
Över nyss i slummer bragta sinnen smög så sakta, sakta
eder knackning, knappt att akta, knappt att uppmärksammad bli."
Ut jag såg i förstugången, men vad såg jag väl däri?
Endast skuggors feeri.
Ut min blick i mörkret irrar, in i nattens djup han stirrar,
och en dröm min själ förvirrar, med onämnelig magi.
Ej den djupa tystnad störes, ej en bild för ögat föres,
"Leonor!" det viska hördes... O, vad smärta ljöd däri!
Vilka äro de som växla detta kvävda hjärteskri?
Jag och eko, endast vi.
Dörren knappt jag stänga hinner, knappt min bok jag återfinner,
och det knackar. Pulsen brinner... är det, är det trolleri?
Hastigt rinner mig i hågen: å, det är på fönsterbågen!
Still, I tankar, I som frågen, vad av detta månde bli,
still, mitt hjärta, tills jag funnit, att det mystiska häri
var — en vind som flög förbi!
Ha, då fönstret upp jag kastar, in en korp i rummet hastar —
Ståtlig fågel! Mystisk uppsyn! Sekler skönjas ju däri.
Ingen hälsning han mig bringar, då han straxt på svarta vingar
upp på dörrens karm sig svingar och slår ned så trygg och fri
på en Pallasbyst å karmen, fullt så hemmastadd och fri
som i skogens sceneri.
Vad? Jag tror att hans besatta uppsyn lockar mig att skratta.
Visdomsdryg syns han sig skatta. Läk då min melankoli!
Sändebud från nattens länder, dit du kanske återvänder,
gamle korp från Stygens stränder, säg, då du min gäst vill bli,
säg ditt namn i underjorden, säg, hur nämnes du däri?
Korpen svarade: Förbi.
Underligt jag fann det vara, att en fågel så kan svara;
fast hans svar var ett ord bara och med föga mening i,
ty bland alla mänskosöner vem har rönt vad här jag röner,
att en kolsvart fågel kröner dörrens karm så trygg och fri,
sitter på en bild av Pallas, som i skogen trygg och fri,
kallande sig själv Förbi?
Korpen, som allt jämt vill tjäna till en hjälmkam åt Athena,
sade detta ord allena; han har tömt sin själ däri.
Ej den djupa tystnad stör han, ingen enda fjäder rör han. —
"Hopp och vänner flugit från mig; snart väl skiljas även vi,"
så jag sade: "när är stunden, då vi skiljas även vi?"
Korpen sade då: förbi.
Att en fågel så kan svara, hör ju till det underbara;
dock, han säger ett ord bara, som han kanske övats i
av en skald, vars hårda öde, förrn han lades till de döde,
ville, att hans strängar ljöde till det enda ord: förbi —
att hans sång, den brustna, ljöde i ett enda hjärteskri:
förbi, förbi!
Mitt för dörr och korp jag rycker soffan fram, ty, som jag tycker,
bör han lyss till mina nycker, mildra min melankoli,
och på soffans sammet sänker jag mig ned och eftertänker,
vad i fågelns ögon blänker, vad det är för trolleri
i hans dystra Hadesskepnad, vad det är för mening i
detta hesa rop: förbi.
Så jag länge överväger, ej ett enda ord jag säger,
korpen stirrar — hu, han äger i sin blick en hemsk magi!
Tankfull lutar jag mitt sjuka huvud mot det sammetsmjuka
hyende, vars purpur lampan sprider skiftingar uti.
Ack, den tid, då henns huvud lutade i svärmeri
mot dess purpur, är förbi!
O, igenom rummet simma ambraskyar som en dimma!
Lyss, jag tycker mig förnimma änglars tysta steg däri.
Fören I från Gud en hälsning, kommen I med hopp och frälsning,
frälsning, ack, från hennes minne, som min ande fängslats i?
O, är ögonblicket inne, då min själ kan varda fri? —
Korpen ropade: förbi!
Du profet och leviatan, kanske fågel, kanske satan,
slungad hit av mänskohatarn eller stormens raseri,
säg min arma själ, som lider, som besegrad ännu strider,
i vars spår förtvivlan skrider — säg vad änden månne bli!
Finns i Gilead ännu balsam, finns ett hopp att varda fri?
Korpen svarade: förbi!
Du profet och leviatan, kanske fågel, kanske satan,
säg, du bud från mänskohatarn, vid den Gud vi leva i,
väntar ingenstädes freden? Förer ej den tunga leden
till ett fjärran saligt Eden, där jag åter slutes i
hennes famn, vars namn nu klingar ljuvt i himmelsk harmoni?
Korpen svarade: förbi!
Bort från mig, demoners like! Till ditt dystra avgrundsrike
hän i storm och natt du vike! Höj du där ditt hesa skri!
Lämna ej ett dun till minne av det ord, som kvalt mitt sinne!
Är ej ögonblicket inne, att du lämnar dörren fri,
fritt mitt hjärta, som du borrat djupt din rovdjursnäbb uti?
Korpen svarade: förbi!
Vingen ej han röra gitter; — kvar sen åratal han sitter,
och hans drömblicks hemska glitter stirrar jämt med häxeri.
Skimrar lampan, skiner månen in på mig och Hadessonen,
ser jag honom, korpdemonen, skugga golv och draperi.
O, den svarta, svarta skuggan dväljes jämt min själ ini,
suckande: förbi, förbi!
poem by Edgar Allan Poe (1845), translated by Viktor Rydberg
Submitted by Dan Costinaş
| Vote! | Copy!
Efter mig skall detta berg länge fortsätta att vara berg.
aphorism by Valeriu Butulescu, translated by Irina Schapira
Submitted by Simona Enache
| Vote! | Copy!
Äran är underlig. Augias blev berömd, inte för sina hästar utan för deras avföring.
aphorism by Valeriu Butulescu, translated by Irina Schapira
Submitted by Simona Enache
| Vote! | Copy!
I denna antologi krälar tankarna som i en ormgrop.
aphorism by Valeriu Butulescu
Submitted by Simona Enache
| Vote! | Copy!
Kan vi kalla den för människa, denna stora vegeterande organism som utrustas med ben?
aphorism by Valeriu Butulescu, translated by Irina Schapira
Submitted by Simona Enache
| Vote! | Copy!
Denna människa måste man likt oljetavlor betrakta på avstånd.
aphorism by Valeriu Butulescu
Submitted by Simona Enache
| Vote! | Copy!
Denna tavla har stått honom så dyrt att han inte skulle drömma om att inte tycka om den.
aphorism by Valeriu Butulescu
Submitted by Simona Enache
| Vote! | Copy!
Åh Natur! Om du bara skapat mig till ek! Men du gjorde mig till löv!
aphorism by Valeriu Butulescu
Submitted by Simona Enache
| Vote! | Copy!
En Rock
Jag gjorde till min sång en rock
som täckte den från topp till tå
med broderi som inspirerats
av gammal mytologi.
Men dumbommarna fick tag i den
och bar den inför världen
som om de gjort den själva.
Min sång, låt dem ta den,
ty det är mer av äventyr
att promenera naken.
poem by William Butler Yeats from Responsibilities (1914), translated by Gunnar Artéus
Submitted by Dan Costinaş
| Vote! | Copy!
När du blir gammal
När du blir gammal, grå och alltid sömnig
och nickar framför brasan, tag från skåpet
denna bok och läs den sakta, minns och dröm
om dina ögons milda skönhet på min tid.
Så många män har älskat dig
för skönhetens och charmens skull,
men bara en såg djupt och såg din gömda sorg
och älskade din pilgrimssjäl
Och böjd, helt nära brasans glöd,
mumla med sorgsen röst om Kärleks flykt
högt över Irlands berg
tills den försvann i stjärnevimlet.
poem by William Butler Yeats, translated by Gunnar Artéus
Submitted by Dan Costinaş
| Vote! | Copy!
Även döden är en Skapare. Den ger liv till nya former av död.
aphorism by Valeriu Butulescu
Submitted by Simona Enache
| Vote! | Copy!
Han var så förnuftig att han vädjade till andras illusioner.
aphorism by Valeriu Butulescu, translated by Irina Schapira
Submitted by Simona Enache
| Vote! | Copy!
Människan är dömd till att vara fri.
quote by Jean-Paul Sartre
Submitted by Dan Costinaş
| Vote! | Copy!
Den anspråkslösa bäcken har floder till stränder.
aphorism by Valeriu Butulescu, translated by Irina Schapira
Submitted by Simona Enache
| Vote! | Copy!