Related quotes: Ur blandningen av kraftlöshet och...

Ur blandningen av kraftlöshet och stolthet framspringer sällan något omoraliskt.

aphorism by Valeriu Butulescu
Submitted by Simona Enache
| Vote! | Copy!

Related quotes

Det är sällan man har både pengar och personlighet.

aphorism by Valeriu Butulescu
Submitted by Simona Enache
| Vote! | Copy!

Den försiktige skördar sällan lagrar och dör oftast av ålderdom.

aphorism by Valeriu Butulescu
Submitted by Simona Enache
| Vote! | Copy!

Vi delar något av äpplenas öde: vi hinner knappt mogna förrän vi faller ner.

aphorism by Valeriu Butulescu
Submitted by Simona Enache
| Vote! | Copy!

Jag återspeglar något av gräsets värdighet som vägrar att växa på asfalt.

aphorism by Valeriu Butulescu, translated by Irina Schapira
Submitted by Simona Enache
| Vote! | Copy!

Hästarna har vunnit många kapplöpningar utan att förstå något av historiens lopp.

aphorism by Valeriu Butulescu
Submitted by Simona Enache
| Vote! | Copy!

När du blir gammal

När du blir gammal, grå och alltid sömnig
och nickar framför brasan, tag från skåpet
denna bok och läs den sakta, minns och dröm
om dina ögons milda skönhet på min tid.

Så många män har älskat dig
för skönhetens och charmens skull,
men bara en såg djupt och såg din gömda sorg
och älskade din pilgrimssjäl

Och böjd, helt nära brasans glöd,
mumla med sorgsen röst om Kärleks flykt
högt över Irlands berg
tills den försvann i stjärnevimlet.

poem by William Butler Yeats, translated by Gunnar Artéus
Submitted by Dan Costinaş
| Vote! | Copy! | In English | In Romanian

Korpen

Trött en natt jag satt och drömde vid en gammal bok, där glömde,
bakom seklers förlåt gömde tankar hägrade förbi.
Knappt jag börjat slumra, förrän något knackade på dörren,
något pickade på dörren, — ticketick det ljöd däri.
Upp jag blickade och sade, väckt utur mitt drömmeri:
"nå stig in! Vem söker ni?"

Aldrig går det ur mitt minne: årets sista natt var inne,
i mitt rum, som i mitt sinne, skred dess skuggors tåg förbi.
Längtande till morgonstunden, höll jag mig vid boken bunden;
ack, men djupt i hjärtegrunden, ack, som alltid, ljöd däri
hennes namn som här förklungit — Leonor det klingar i
änglasfärers harmoni.

Lampan fladdrande beskiner sidenböljande gardiner,
hör, det prasslar, hör, det viner i det tunga draperi!
Och vad annat förr mig hände, aldrig sådan skräck jag kände,
aldrig hemskare sig tände flamman i min fantasi,
och jag viskar, icke hörbart, blott att varda skräcken fri:
"stig då in! Vem söker ni?"

Dock min häpnad snart sig lade, lugn jag återvunnit hade,
då jag gick till dörrn och sade: "ack förlåt mitt bryderi!
Över nyss i slummer bragta sinnen smög så sakta, sakta
eder knackning, knappt att akta, knappt att uppmärksammad bli."
Ut jag såg i förstugången, men vad såg jag väl däri?
Endast skuggors feeri.

Ut min blick i mörkret irrar, in i nattens djup han stirrar,
och en dröm min själ förvirrar, med onämnelig magi.
Ej den djupa tystnad störes, ej en bild för ögat föres,
"Leonor!" det viska hördes... O, vad smärta ljöd däri!
Vilka äro de som växla detta kvävda hjärteskri?
Jag och eko, endast vi.

Dörren knappt jag stänga hinner, knappt min bok jag återfinner,
och det knackar. Pulsen brinner... är det, är det trolleri?
Hastigt rinner mig i hågen: å, det är på fönsterbågen!
Still, I tankar, I som frågen, vad av detta månde bli,
still, mitt hjärta, tills jag funnit, att det mystiska häri
var — en vind som flög förbi!

Ha, då fönstret upp jag kastar, in en korp i rummet hastar —
Ståtlig fågel! Mystisk uppsyn! Sekler skönjas ju däri.
Ingen hälsning han mig bringar, då han straxt på svarta vingar
upp på dörrens karm sig svingar och slår ned så trygg och fri
på en Pallasbyst å karmen, fullt så hemmastadd och fri
som i skogens sceneri.

Vad? Jag tror att hans besatta uppsyn lockar mig att skratta.
Visdomsdryg syns han sig skatta. Läk då min melankoli!
Sändebud från nattens länder, dit du kanske återvänder,
gamle korp från Stygens stränder, säg, då du min gäst vill bli,
säg ditt namn i underjorden, säg, hur nämnes du däri?
Korpen svarade: Förbi.

Underligt jag fann det vara, att en fågel så kan svara;
fast hans svar var ett ord bara och med föga mening i,
ty bland alla mänskosöner vem har rönt vad här jag röner,
att en kolsvart fågel kröner dörrens karm så trygg och fri,
sitter på en bild av Pallas, som i skogen trygg och fri,
kallande sig själv Förbi?

Korpen, som allt jämt vill tjäna till en hjälmkam åt Athena,
sade detta ord allena; han har tömt sin själ däri.
Ej den djupa tystnad stör han, ingen enda fjäder rör han. —
"Hopp och vänner flugit från mig; snart väl skiljas även vi,"
så jag sade: "när är stunden, då vi skiljas även vi?"
Korpen sade då: förbi.

Att en fågel så kan svara, hör ju till det underbara;
dock, han säger ett ord bara, som han kanske övats i
av en skald, vars hårda öde, förrn han lades till de döde,
ville, att hans strängar ljöde till det enda ord: förbi —
att hans sång, den brustna, ljöde i ett enda hjärteskri:
förbi, förbi!

Mitt för dörr och korp jag rycker soffan fram, ty, som jag tycker,
bör han lyss till mina nycker, mildra min melankoli,
och på soffans sammet sänker jag mig ned och eftertänker,
vad i fågelns ögon blänker, vad det är för trolleri
i hans dystra Hadesskepnad, vad det är för mening i
detta hesa rop: förbi.

Så jag länge överväger, ej ett enda ord jag säger,
korpen stirrar — hu, han äger i sin blick en hemsk magi!
Tankfull lutar jag mitt sjuka huvud mot det sammetsmjuka
hyende, vars purpur lampan sprider skiftingar uti.
Ack, den tid, då henns huvud lutade i svärmeri
mot dess purpur, är förbi!

O, igenom rummet simma ambraskyar som en dimma!
Lyss, jag tycker mig förnimma änglars tysta steg däri.
Fören I från Gud en hälsning, kommen I med hopp och frälsning,
frälsning, ack, från hennes minne, som min ande fängslats i?
O, är ögonblicket inne, då min själ kan varda fri? —
Korpen ropade: förbi!

Du profet och leviatan, kanske fågel, kanske satan,
slungad hit av mänskohatarn eller stormens raseri,
säg min arma själ, som lider, som besegrad ännu strider,
i vars spår förtvivlan skrider — säg vad änden månne bli!
Finns i Gilead ännu balsam, finns ett hopp att varda fri?
Korpen svarade: förbi!

Du profet och leviatan, kanske fågel, kanske satan,
säg, du bud från mänskohatarn, vid den Gud vi leva i,
väntar ingenstädes freden? Förer ej den tunga leden
till ett fjärran saligt Eden, där jag åter slutes i
hennes famn, vars namn nu klingar ljuvt i himmelsk harmoni?
Korpen svarade: förbi!

Bort från mig, demoners like! Till ditt dystra avgrundsrike
hän i storm och natt du vike! Höj du där ditt hesa skri!
Lämna ej ett dun till minne av det ord, som kvalt mitt sinne!
Är ej ögonblicket inne, att du lämnar dörren fri,
fritt mitt hjärta, som du borrat djupt din rovdjursnäbb uti?
Korpen svarade: förbi!

Vingen ej han röra gitter; — kvar sen åratal han sitter,
och hans drömblicks hemska glitter stirrar jämt med häxeri.
Skimrar lampan, skiner månen in på mig och Hadessonen,
ser jag honom, korpdemonen, skugga golv och draperi.
O, den svarta, svarta skuggan dväljes jämt min själ ini,
suckande: förbi, förbi!

Metaforen lever ett hemligt liv överallt runt oss. Vi yttrar ungefär sex metaforer i minuten. Metaforiska tankegångar är väsentliga för att vi ska förstå oss själva och andra, hur vi kommunicerar, lär, upptäcker och uppfinner. Men metaforen är ett sätt att tänka innan den blir ett sätt att uttrycka sig.

Leda och svanen

En plötslig smäll: den stora vingar misshandeln fortfarande
Ovanför svindlande flickan, hennes lår smekt
Av de mörka banor, hennes nacke fångad i sin proposition,
Han håller hennes hjälplösa bröst på hans bröst.

Hur kan de skräckslagna vaga fingrar driva
Den befjädrade härlighet från hennes lossa låren?
Och hur kan kroppen, som i den vita rush,
Men känner den märkliga hjärtat slå där det ligger?

En rysning i länden framkallar det
Den brutna vägg, brinn tak och torn
Och Agamemnon död.

Att vara att fastna, så behärskas av den brutala blod i luften,
Har hon tog på sig sin kunskap med sin makt
Innan likgiltiga näbben skulle kunna låta henne falla?

Söndra och härska.

Kritikerna ser musiken och hör målningen.

aphorism by Valeriu Butulescu, translated by Irina Schapira
Submitted by Simona Enache
| Vote! | Copy!

Vissa lögner uppstår av artighet och verkar ursäktliga.

aphorism by Valeriu Butulescu
Submitted by Simona Enache
| Vote! | Copy!

Kärlek är dårens visdom och den vises dårskap.

Världen har förändrats, och vi måste förändras med den.

Ödestron förringar förtjänstens aura och rättfärdigar dumhetens misstag.

aphorism by Valeriu Butulescu, translated by Irina Schapira
Submitted by Simona Enache
| Vote! | Copy!

Mellan de lättrognas och svindlarnas antal råder en perfekt biologisk jämnvikt.

aphorism by Valeriu Butulescu
Submitted by Simona Enache
| Vote! | Copy!

Tänk att besöka all världens muséer och så bara minnas inträdesavgiften.

aphorism by Valeriu Butulescu
Submitted by Simona Enache
| Vote! | Copy!

Hästarna kliar sig och vi tror att de böjer huvudet i underdånighet.

aphorism by Valeriu Butulescu
Submitted by Simona Enache
| Vote! | Copy!

Ge oxen man och genast tror han sig vara bisonoxe.

aphorism by Valeriu Butulescu, translated by Irina Schapira
Submitted by Simona Enache
| Vote! | Copy!

Världens dödsynd är och förblir alltjämt den stora, sega, sura Tråkigheten.

quote by Bo Bergman
Submitted by Dan Costinaş
| Vote! | Copy!

Sv.Citatepedia^®.net